Under Karl XII och Det stora nordiska kriget började rusthållare och rotehållare att skaffa reservkarlar, sk vargeringssoldater. Andra benämningar är vargeringskarl och vargeringsman. De skulle snabbt kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Dessa var ofta söner till den ordinarie soldaten. Ett skäl till att man började använda vargeringssoldater var att rotebönderna ville slippa att själva behöva inställa sig till krigstjänst om de inte lyckades skaffa fram en ny soldat i tid. Detta kunde vara svårt i krigstider. I kriget med Ryssland tvingades allmogen år 1741 att skaffa vargeringskarlar. Dessa drogs samman och fick en viss utbildning. Två rotar tillsammans satte upp reservsoldat, vargeringsman. Vargeringen utgjorde en bataljon per regemente. De mönstrades och övades på hemorten men skulle enbart användas till komplettering av de ordinarie regementena. Det hände dock att kompletta vargeringsbataljoner deltog i kriget.
Under 1750-talet kom vargeringsinrättningen åter att bli frivillig. Under Gustav III:s ryska krig 1788-1790 kom år 1790 order om att vargeringssoldater åter skulle sättas upp. Rotarna fick åter 2 och 2 fick sätta upp en reservsoldat. Redan 1791 bestämdes att vargeringen kunde hållas vakant i fredstid. Under kriget 1808-1809 sattes vargeringen upp igen, nu för sista gången. Dessa fick nu en ny roll. Vargeringssoldaterna bildade periodvis egna bataljoner som tjänstgjorde parallellt med de ordinarie förbanden. År 1811 avskaffades vargeringen för gott. År 1812 infördes Beväringsinrättningen som byggde på allmän värnplikt. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att betunga rotarna.
| Namn |
|---|
| Hälsinge vargering |
Hjälp med forskning?
Vill du ha hjälp med forskning i någon socken eller församling? Kontakta oss för närmare information eller bli medlem på Släktingar för att få tillgång till hela vår omfattande databas med information om 100 000-tals svenskar och deras familjer.