Folkhögskolor i Sverige

Folkhögskola är en skolform för vuxenutbildning som ursprungligen utvecklades i Norden och har ibland internat. Den danske prästen, politikern och folkbildaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvig betraktas som folkhögskolans fader. De tre första svenska folkhögskolorna, vilka finansierades av landstingen, grundades 1868: Folkhögskolan Hvilan i Åkarp, Önnestads folkhögskola utanför Kristianstad samt Lunnevads folkhögskola i Östergötland. Den sistnämnda, ursprungligen under namnet Herrestads folkhögskola eller Östergötlands folkhögskola, flyttades 1872 och bytte namn till det nuvarande Lunnevads folkhögskola. Leonard Holmström, som var Hvilans folkhögskolas första föreståndare, anses som en förgrundsgestalt inom den svenska folkhögskolan.

För att till en början nästan uteslutande ha varit böndernas högre undervisningsanstalt, blev folkhögskolorna från början av 1900-talet även förknippade med arbetarrörelsen, med skolor som Brunnsviks folkhögskola, grundad 1906. Efterhand har ytterligare folkrörelser tillkommit, så kallade rörelseskolor. Den första folkhögskolan som erhöll statsbidrag för sin verksamhet var Wendelsberg som startades av nykterhetsrörelsen 1908. Nykterhetsrörelsen startade senare också Tollare folkhögskola (1952). Andra organisationer som startat folkhögskolor är till exempel idrottsrörelsen (exempelvis Lillsveds idrottsfolkhögskola och Bosön idrottsfolkhögskola), kyrkor och samfund, samt andra folkrörelser och idéburna organisationer. Den första folkhögskolan i en stad är Birkagårdens folkhögskola etablerad 1916 av Natanael Beskow.

2024 fanns det i Sverige 155 folkhögskolor, varav 113 bundna till föreningar, stiftelser, folkrörelser eller ideella organisationer och resten av regioner.[8] Stora delar av skolornas verksamhet finansieras med allmänna medel från bland andra staten och fördelas via skolornas samlande organisation, Folkbildningsrådet. Utbildningen till folkhögskollärare är av tradition förlagd till Linköpings universitet sedan 1970.