Egnahemsnämnder i Sverige

1904 instiftades en statlig egnahemslånefond, som gjorde det möjligt för ”mindre bemedlade personer” att upprätta småbruk och bostadsegnahem med hjälp av lån från staten. Landets hushållningssällskap blev de huvudsakliga låneförmedlarna, och organen för verksamheten kallades egnahemsnämnder. Egnahemsnämnderna behandlade låneansökningarna och vidarebefodrade dem till Egnahemsstyrelsen, som godkände dem. Egnahemsnämnderna administrerade lyftning och återbetalning av lånen.

Egnahemslånen kunde alltså dels användas till att bygga en egen bostad på en tomt (bostadsegnahem) eller att köpa mark och bygga en mindre gård (jordbruksegnahem). Fastigheten som lånet söktes på skulle vara belägen på landsbygden, ”utom stads jurisdiktionsområde”, eller som det ändrades till senare, ”utom stads planerade område”. Wachtmeister (2007) har emellertid visat att en tredjedel av lånen gick till redan bebyggda fastigheter, det vill säga i många fall en redan fungerande brukningsenhet. Omkring hälften av lånen gick till bostadsegnahem, vilket i de flesta fall innebar villor i utkanterna av städerna och inte på landsbygden. Detta faktum motsäger egnahemsrörelsens syften, att öka möjligheterna för folk att bosätta sig på landet.

Kraven som ställdes på den som ansökte om egnahemslån var att låntagaren skulle vara svensk medborgare, äga god frejd, samt vara känd för sparsamhet, nykterhet och god vandel. Låntagaren skulle vara mellan 25 och 50 år. Med ansökan om egnahemslån skulle den sökande bifoga köpekontrakt, plan och kostnadsförslag för ny- och ombyggnader, kostnadsberäkning för anskaffande av djur och nödvändiga inventerier samt redogörelse för den sökandes ekonomi och personliga kvalifikationer. Innan lånet kunde lyftas skulle undertecknat lånekontrakt, lagfartsbevis, skuldförbindelse intecknad i lägenheten och gravationsbevis inlämnas till egnahemsnämnden.

Utöver att tillhandahålla egnahemslån verkade egnahemsnämnden även för att på olika sätt effektivisera och rationalisera jordbruket. Bland annat beviljade man bostadsförbättringslån och samarbetade med hälsovårdsmyndigheterna för att åstadkomma drägliga bostäder åt landsbygdens befolkning. Det fanns även möjlighet att som egnahemslåntagare ansöka om premielån, tilläggslån och, under 1940-talets första år, krislån.

Mellan 1936 och 1938 företogs en statlig utredning (SOU 1938:34) angående egnahemsverksamheten, som fått allt mer kritik bland annat för brister inom planläggning och iordningsställande av småbruk. Hushållningssällskapen ansågs brista i sitt ansvar och det var svårt att från centralt håll påverka hushållningssällskapens verksamhet i önskvärd riktning. Utredningen rekommenderade därför att egnahemsverksamheten istället borde skötas av ett statligt organ. En proposition grundad på utredningen om ”ändrade grunder för egnahemsverksamheten” lades fram till riksdagen år 1939 och antogs 1939 och 1940. Man bestämde sig emellertid för att behålla de befintliga distrikten med en egnahemsnämnd i varje hushållningssällskaps område. Anledning var att ”det även framledes var naturligt att tänka sig en samverkan och ett behov hos egnahemsägarna att vända sig till hushållningssällskapet i ärenden av lanthushållningsart” (Germundsson, 1993:205).

En konsekvens av förändringarna, som trädde i kraft 1940-01-01, var att verksamheten stramades upp och syftet blev enbart att stödja tillkomsten dels av fullvärdiga familjejordbruk, dels av stödjordbruk till annan fast försörjning. Den ökande industrialiseringen och urbaniseringen, och de minskade skarorna av egendomslösa på landsbygden, var några faktorer som gjorde att egnahemsverksamheten framstod som mindre aktuell än i början av seklet.

1947 års jordbrukspolitiska beslut innebar en kursändring som gjorde egnahemsverksamheten omodern. Bland annat övergick man till en mer sektorsinriktad planering av samhället, där det saknades motsvarighet till egnahemslånen som skulle användas både till odlingsmark, redskap och bostad. Istället sorterades jordbruksfrågar till lantbruksorganisationen, bostadsfrågor till bostadsdepartementet och sociala frågor till socialdepartementet. Egnahemsnämnderna upphörde att existera den 1 juli 1948, men termen egnahem levde kvar ett par år in på 1950-talet och frågor kring de jordbruksegnahem som återstod handhades av lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.